Ja igår va jag tvungen att ta beslutet....
Behandlingen som fanns kändes som ett långt lidande för att JAG ska få ha honom hemma kanske några månader till och då va de dax att gå in i rollen som den osjälviska hundägaren som verkligen tycker om sin hund istället för den själviska personen som låter kopplet styra!
Jobbigaste beslutet jag någonsin behövt ta och de gör ont in i märgen men samtidigt vet jag att detta är rätt...
Han ska inte behöva må som nu en längre tid för att jag ska få mer tid!
Efter att beslutet togs sa veterinären som hållt sig väldigt neutral under samtalet då detta är mitt beslut att hon hade inte under några omständigheter låtit sin hund gå igenom detta och tyckte jag gjorde helt rätt och de kändes ändå mitt i all misär rätt bra.... Någon slags bekräftelse på att jag gör rätt!
Frågan e bara varför de gör så jäkla ont när man vet att de e rätt och jag har gjort allt man kan!?
Herregud vad han kommer saknas här hemma....
Fick tid på fredag och jag fasar för de men nu ska vi försöka så gott de går att njuta av tiden vi har kvar....
